Author: Truthseeker

Låt oss se på en annan lögn i Koranen, mer exakt i sura 61:6:

”När Jesus, Marias son, sade: ’O Israels barn, jag är Allahs sändebud till er. Jag bekräftar det som föregår mig i Torah och förkunnar goda nyheter om ett sändebud som ska komma efter mig vars namn är Ahmad.’”

Jesus förutsäger ankomsten av ett sändebud med namnet Ahmad. Men vem är denne Ahmad? Den respekterade Koran-tolkaren Ismail Ibn Kathir (1300-talet) säger ”Muhammad, vars namn också är Ahmad”. Så Ahmad är densamma som Muhammad. Och muslimer menar att han är Hjälparen i en påstådd ursprunglig arameisk version av Johannes 14:16:

”Jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid.”

Men detta stämmer inte av olika skäl. För det första har det aldrig funnits en ursprunglig arameisk version av Johannesevangeliet. Johannes bodde i Mindre Asien (inte Israel), ett grekisktalande område, och skrev sitt evangelium på grekiska. Det fanns ingen mening med att skriva ett evangelium på arameiska då ytterst få förstod det språket.

För det andra, om man översätter det grekiska ordet ‘parakletos’ ( =hjälpare) till arameiska, blir det ‘menahem’ (uttalas ‘menachem’) och inte ‘ahmad’. Grundbetydelsen av ‘ahmad’ är ‘ljuvlig’ och inte ‘hjälp’. Så argumentet att namnet Ahmad finns i en ursprunglig arameisk version av Johannes 14:16 är ren lögn. Men vem är den utlovade Hjälparen i Johannes 14? Jesus har svaret:

“Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.” (14:26)

Hjälparen är densamma som den Helige Ande. Och denna Ande skulle “lära er (Jesu lärjungar) allt och påminna er om allt som jag sagt”, något Muhammad omöjligt kunde ha uppfyllt eftersom han föddes 600 år senare och ca 120 mil från Jerusalem.

Låt oss se på ytterligare en motsägelse i Koranen:

”Argumentera inte med Skriftens folk annat än på bästa möjliga sätt, utom med de som gör fel bland dem. Och säg: ’Vi tror på det som uppenbarats för oss och på det som uppenbarats för dig; och vår Gud och er Gud är En; och Honom är vi underordnade.’” (29:46)

Skriftens folk är judar och kristna. Och Muhammad sade att ”vår Gud och er Gud är En”. Men i sura 109:1-6 verkar han ha glömt vad han sagt tidigare:

”Säg: ’O ni som inte tror. Jag dyrkar inte det ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni det jag dyrkar. Inte heller tjänar jag det ni tjänar. Inte heller tjänar ni det jag tjänar. Ni får er vilja igenom, och jag får min vilja igenom.’” (109:1-6)

Här säger Muhammed till de som inte tror: ”Jag dyrkar inte det ni dyrkar”. Men vilka är dessa icke-troende? Låt oss konsultera Tafhim al-Quran:

”Mottagarna är inte bara mushrikerna utan alla de människor som inte erkänner Muhammad (frid vare med honom) som Allahs budbärare … oavsett om de är judar, kristna, zoroastrier eller icke-troende, polyteister och hedningar i hela världen. Det finns ingen anledning till att detta tilltal ska begränsas till hedningarna i Quraish eller i Arabien.”

Sammanfattningsvis: dyrkade Muhammed samma gudom som judarna och de kristna gjorde? Tja, det beror på vilken sura man läser. Detta är en obestridlig motsägelse i Koranen.

Koranen hävdar gång på gång att den är en bekräftelse av Bibeln (2:101; 3:3; 4:47; 10:37). Men när man jämför de två böckerna är det uppenbart att den är mer en motsägelse än en bekräftelse av Bibeln. Ett av flera exempel finns i sura 29:14:

”Vi sände Noa till sitt folk, och han stannade hos dem i tusen år minus femtio år. Sedan kom syndafloden över dem, ty de var orättfärdiga.”

Enligt denna vers kom syndafloden när Noa var 950 år. Men detta stämmer inte med den bibliska versionen som säger att Noa var 600 år vid tiden för syndafloden:

“Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden.” (1 Mosebok 7:6)

Han levde sedan ytterligare 350 år tills han dog vid 950 års ålder:

”Noa levde trehundrafemtio år efter floden. Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han.” (1 Mosebok 9:28-29)

Det råder ingen tvekan om att Muhammad lade ihop 600 år (Noas ålder vid tiden för floden) och 350 år (den tid Noa levde efter floden) och därmed uppkom ett fel i Koranen. Ett vanligt muslimskt motargument är att Koranen korrigerar felaktigheter i Bibeln, och därför måste Koranens version av Noa och syndafloden vara den rätta. Men det argumentet är inget annat än muslimsk propaganda. Både Septuaginta (LXX) och Targum Onkelos bekräftar att den bibliska versionen är den sanna. Så ja, Koranens version av Noa och syndafloden är fel.

Den generella uppfattningen bland muslimer är att Koranen är en vetenskaplig bok. Men stämmer det? Låt oss se på ett av många vetenskapliga fel i Koranen:

”Solen löper mot sin destination. Sådan är den Allsmäktiges, den Allvetandes, plan. Och månen: Vi har arrangerat den i faser, tills den återvänder som en gammal kvist. Solen ska inte passera månen, inte heller ska natten komma före dagen. Var och en svävar i en bana.” (36:38-40)

Det första felet är att solen inte har en destination. Den roterar bara kring sin egen axel. Det andra felet är att solen och månen svävar i samma bana (“solen ska inte passera månen”). Observera att Koranen aldrig säger att jorden svävar i en bana. Detta eftersom Muhammad trodde att jorden var stationär, med solen och månen svävande runt den. Och det är inte förvånande med tanke på att människor vid den tiden hade en väldigt begränsad kunskap om universum. Även den respekterade Koran-tolkaren Ismail ibn Kathir på 1300-talet hade samma begränsade förståelse:

“(Solen löper utan fast bana under en bestämd period,) vilket betyder att den inte har någon destination och den stannar inte till på ett ställe, utan fortsätter att röra sig natt och dag, utan att sakta ner eller stanna.” (1)

Sammanfattningsvis: Koranen har en geocentrisk världsbild, d.v.s. solen kretsar kring jorden. Men idag vet man att det är den heliocentriska världsbilden som är den korrekta, d.v.s. jorden kretsar kring solen. Så det är ingen tvekan om att Koranen innehåller vetenskapliga fel.

(1) https://quran.com/36:38/tafsirs/en-tafisr-ibn-kathir

Låt oss studera sura 3:51-52 ur ett historiskt perspektiv för att se om det som står där är sant eller inte:

“‘Allah är min Herre och er Herre, så tillbe Honom. Det är en rak väg.’ När Jesus kände otro från deras sida, sade han: ‘Vilka är mina allierade med Allah?’ Lärjungarna sade: ‘Vi är Allahs allierade; vi tror på Allah och vittnar om att vi underkastar oss.'”

Jesus och hans 12 lärjungar bekänner här sin underkastelse till Allah. Det betyder att vi har 13 personer som var hängivna muslimer i Jerusalem under det första århundradet e.Kr., och som förkunnade namnet Allah till alla de kom i kontakt med. De måste ha skapat en stor muslimsk rörelse med många moskéer i den heliga staden. Men varför hittar vi inga historiska belägg för något sådant? Faktum är att vi inte hittar några bevis för en muslimsk rörelse i Jerusalem innan Muhammad uppfann islam på 600-talet. Så om sura 3:51-52 är sann, varför hittar vi inget som kan bekräfta det? Istället är alla forskare överens om att det var en judisk messiansk rörelse Jesus och hans lärjungar startade, vilket betyder att de var judar och inte muslimer. Och det betyder att sura 3:51-52 är en lögn. Ja, det är en av många lögner i Koranen.

Vid en läsning av Koranen är det uppenbart att Muhammed var en ‘copy cat’. Ett av flera exempel på detta hittar vi i följande vers:

”Hennes (Mirjam) Herre tog emot henne med ett nådigt mottagande och gav henne en vacker uppfostran och anförtrodde henne åt Sakarias vård. När Sakarias kom in till henne i helgedomen fann han henne med försörjning. Han sade: ’O Mirjam, varifrån har du fått detta?’ Hon sade: ’Det är från Allah; Allah försörjer vem Han vill utan att man förväntar det.’” (3:37)

Det står att Mirjam uppfostrades i helgedomen, dvs. i templet i Jerusalem, och fick sin mat från Allah. Vilket mirakel! Ja, om berättelsen är sann. Men det är den inte. Den kommer från en bok skriven under det andra århundradet e.Kr. som heter Proto-Gospel of James och som var enormt populär under senare århundraden. Muhammed hade förmodligen hört berättelsen från någon, trodde att den kom från Bibeln och därför tog med den i sin Koran. Men alla forskare vet att boken inte stämmer med verkligheten. Det visar att Muhammed inte kunde skilja mellan fakta och fantasi. Vad är det för slags profet?

Om Muhammad är Guds sista profet då måste han finnas förutsagd i Bibeln (sura 7:157). En text muslimer emellanåt använder för att hitta honom är Jesaja 29:12. Den nämner om en icke-läskunnig (analfabetisk) person som man identifierar med Muhammad. Men för att förstå vad versen handlar om behöver vi studera sammanhanget. Kapitlet börjar med orden “Ve dig, Ariel, Ariel, staden där David slog upp sitt läger!” (29:1). Vilken stad syftade Jesaja på? Jerusalem. Så den analfabetiske personen i vers 12 bodde i Jerusalem och inte i Mecka. Låt oss se på 29:11-12:

”All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bokrulle. Räcker man en sådan bokrulle till någon som kan läsa och säger: ‘Läs det’, så svarar han: ‘Jag kan inte, den är ju förseglad.’ Och räcker man den till någon som inte kan läsa och säger: ‘Läs det’, så svarar han: ‘Jag kan inte läsa.’”

Vad är det som händer? Folket i Jerusalem hittade på ursäkter för att inte lyssna på Guds ord. Så Gud använde en läskunnig och en analfabet för att avslöja deras ursäkter för att inte lyssna. Lägg också märke till vad som står i versen efter:

“Herren har sagt: Detta folk kommer nära med sin mun och ärar mig med sina läppar, men håller sitt hjärta långt ifrån mig. Därför är deras vördnad för mig bara ett inlärt människobud.” (29:13)

Om man vill tillämpa 29:12 på Muhammad, då måste man göra detsamma med den här versen, d.v.s. Muhammad ärade Gud med sina läppar, men hans hjärta var långt ifrån Honom. Sammanfattningsvis: Jesaja 29:12 handlar om människor som bodde i Jerusalem på 700-talet f.Kr. och har ingenting att göra med en arabisk man som bodde i Mecka på 600-talet e.Kr.

I sura 3:33-36 hittar vi ett anakronistiskt fel som visar på Muhammads okunnighet om Bibeln:

”Allah utvalde Adam och Nuh (Noah) och Ibrahims (Abrahams) familj och Imrans familj över hela mänskligheten … Imrans hustru sade: ’Min Herre, jag har lovat Dig vad som är i mitt sköte, tillägnat, så ta emot från mig; Du är den som hör och vet.’ Och när hon förlöste henne (Mirjam) sade hon: ’Min Herre, jag har förlöst en flicka,’ och Allah var väl medveten om vad hon hade förlöst, ’och pojken är inte som flickan, och jag har gett henne namnet Mirjam.’”

På samma sätt som Adam, Noah och Abraham är kända personer i Gamla testamentet, så är även Imran det. Men vem är han? Han är den bibliske Amram. Texten säger att Amrams hustru födde Mirjam (Jesu mor), trots att hon levde 1400 år senare. Enligt Torah födde Amrams hustru Mose, Aron och deras äldre syster Mirjam:

“Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt Levi i Egypten. Hon födde åt Amram: Aron, Mose och deras syster Mirjam.” (4 Mosebok 26:59)

Men denna Mirjam är inte densamma som Jesu mor Mirjam. Ett muslimskt motargument är att Imran i 3:35 (Mirjams far) inte är samma Imran som i 3:33 (Aron och Mose far). Men att det skulle finnas två olika Imran med två versers mellanrum är inget annat än ett desperat försök att komma undan problemet. Nej, det är ingen tvekan om att Muhammad blandade ihop de båda Mirjam och därmed gjorde ett anakronistiskt fel i Koranen. Är det ett tecken på en sann profet?

Inom islam betraktar man Muhammad som det bästa moraliska exemplet att följa. Men lägg märke till vad det står i följande vers:

”Rättfärdighet består inte i att vända era ansikten mot öst och väst. Men rättfärdig är den som tror på Allah och den Yttersta dagen och änglarna och Skriften och profeterna. Som ger pengar, om än dyra, till nära släktingar och föräldralösa och behövande och hemlösa och tiggare, och för att frige slavar; de som utför bönerna och betalar den obligatoriska välgörenheten och uppfyller sitt löfte när de lovar, och tålmodigt håller ut inför förföljelse, svårigheter och i konfliktens stund. Dessa är de uppriktiga; Dessa är de gudfruktiga.” (2:177)

Texten säger att kännetecknet för att vara en rättfärdig och gudfruktig människa är att ge pengar för att frige slavar. Men det är ingen hemlighet att Muhammad ägde slavar. Enligt den muslimska traditionen hade han fyra slavinnor, och som han brukade våldta:

“Det berättades från Anas att Allahs sändebud hade en kvinnlig slav med vilken han hade umgänge, men Aishah och Hafsah lämnade honom inte ifred förrän han sa att hon var förbjuden för honom. Då uppenbarade Allah, den Mäktige och Sublime: ‘O Profet! Varför förbjuder du (för dig själv) det som Allah har tillåtit dig?” (1)

Muhammad blev tagen på bar gärning av Aisha och Hafsa, två av hans många hustrur. Och för att kunna smita ifrån det uppkomna problemet hittar han på en uppenbarelse från Allah: “O Profet! Varför förbjuder du det som Allah har tillåtit dig.” Alla med ett sunt förnuft förstår att detta är ett påhitt av Muhammad. Han hade omkring tio hustrur vid tillfället och behövde inte tillstånd från Allah för att kunna våldta även sina slavinnor.

Därför, enligt Muhammads egna kriterier kunde han inte ha varit en rättfärdig och gudfruktig människa. Istället för att frige sina slavar våldtog han dem. Vad kallar vi människor som säger en sak, men gör motsatsen? Vi kallar dem hycklare. Så ja, Muhammad var en hycklare. Så på vilket sätt var han det bästa moraliska exemplet att följa? Det var han inte. Långt därifrån!

(1) Sunan an-Nasa’i. Volume 4, Book 36, Hadith 3411.