Följande text från Koranen innehåller två problem för muslimer:

De frågar er om Dhu’l-Qarnayn. Säg: “Jag ska berätta något om honom för er.” Vi placerade honom på jorden och gav honom alla möjliga medel. Han följde en viss kurs. Tills han, när han nådde solnedgången, fann att den gick ner i en grumlig källa, och fann ett folk i dess närhet. (18:83-86)

Vem var Dhu’l-Qarnayn? Den traditionella tolkningen inom islam är att det handlar om den grekiske kungen Alexander den store (336–323 f.Kr.).

Även om han (Dhu’l-Qarnayn) aldrig nämns uttryckligen vid namn, är berättelsen tydligt baserad på en legendarisk berättelse om Alexander den store. I århundraden har de flesta muslimska historiker och korankommentatorer bekräftat Dhu’l-Qarnayns identitet som Alexander, även om vissa också föreslagit alternativ. På senare år har denna identifiering av Dhu’l-Qarnayn blivit särskilt problematisk och kontroversiell för muslimska forskare, eftersom historiska och arkeologiska bevis ganska tydligt visar att den verklige Alexander var en polyteistisk hedning som trodde att han bokstavligen var son till grekiska och egyptiska gudar. Detta har fått vissa apologeter att skapa och framföra alternativa teorier som identifierar Dhu’l-Qarnayn som andra framstående historiska kungar, framför allt Cyrus den store. Teorin att Dhu’l-Qarnayn är någon annan person än Cyrus den store har få bevis till sin fördel och stora brister jämfört med de överväldigande bevisen för att berättelsen faktiskt är baserad på en legendarisk version av Alexander.¹

I Ibn Ishaqs biografi om Muhammad (700-talet) står det att “Dhu’l-Qarnayn före mig var muslim”.² Men detta skapar problem för muslimer eftersom Alexander den store tillbad Zeus i den grekiska mytologin. Dessutom trodde han sig vara son till Zeus. Han var alltså en avgudadyrkare och inte muslim. Om Dhu’l-Qarnayn syftar på Cyrus den store skapar även det problem eftersom han trodde på Zoroastrism som inte har något med islam att göra. Så nej, Dhu’l-Qarnayn var inte muslim. Den naturliga frågan till muslimer blir därför: varför upphöjer Koranen en avgudadyrkare? 

Ett annat problem med sura 18:83-86 är Dhu’l-Qarnayns beskrivning att solen gick ner i en grumlig källa. Och nej, det handlar inte om bildspråk, vilket ses tydligt i Ibn Ishaqs biografi:

Erövrade kungar trängdes vid hans (Dhu’l-Qarnayn) hov, öst och väst styrde han, men han sökte sann kunskap från en lärd man. Han såg var solen sjunker ur sikte i en pöl av lera och stinkande slem.³

Enligt Ibn Ishaq såg Dhu’l-Qarnayn att solen gick ner “i en pöl av lera och stinkande slem” (eng. “in a pool of mud and fetid slime”). Det är inte troligt att Ishaq skulle ha uttryckt sig på det sättet om han gav en bildlig beskrivning av solens nedgång. Beskrivningen av hur solen går ner i sura 18:86 är alltså felaktig. 

---

1. https://wikiislam.net/wiki/Dhul-Qarnayn_and_the_Alexander_Romance ↩︎
2. Ibn Ishaq. Life of Muhammad, s. 12. ↩︎
3. ibid. ↩︎