Author: Truthseeker

“Änglarna ropade till honom (Sakarias), medan han stod och bad i helgedomen: ‘Allah ger dig goda nyheter om Johannes; han bekräftar ett Ord från Allah, och är hederlig, och moralisk, och en profet; en av de rättrådiga.’ Han sade: ‘Min Herre, hur ska jag kunna få en son, när ålderdomen har hunnit över mig och min hustru är ofruktsam?’ Han sade: ‘Ändå gör Allah vad Han vill.’ Han sade: ‘Min Herre, ge mig ett tecken.’ Han sade: ‘Ditt tecken är att du inte ska tala till folket på tre dagar, annat än genom gester. Och kom ihåg din Herre och lovprisa honom på kvällen och på morgonen.’” (3:39-41)

Enligt Koranen var det flera änglar som kom till Sakarias med den goda nyheten att han skulle få en son (Johannes döparen). Men enligt Bibeln var det enbart ängeln Gabriel som mötte honom. Vidare var tecknet för Sakarias att ”du inte ska tala till folket på tre dagar”. Men detta stämmer inte med Bibeln som säger att han var stum under nästan ett helt år:

“En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han var i tjänst som präst inför Gud, fick han vid prästernas sedvanliga lottning uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Vid tiden för rökelseoffret stod allt folket utanför och bad. Då visade sig en Herrens ängel för honom, stående till höger om rökelsealtaret … Ängeln svarade honom: ‘Jag är Gabriel som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. Nu ska du bli stum och inte kunna tala förrän dagen då det sker, därför att du inte trodde mina ord. De kommer att gå i uppfyllelse när deras tid är inne.’ … En tid därefter blev hans hustru Elisabet havande … På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ‘Nej, han ska heta Johannes.’ Då sade de till henne: ‘Det finns ingen i din släkt som har det namnet.’ De gjorde tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Han bad då om en tavla och skrev: ‘Johannes är hans namn’, och alla blev förundrade. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.” (Lukas 1:8-11, 19-20, 24, 59-64)

Elisabet blev havande en tid efter att ängeln Gabriel kom med det glada buskapet till Sakarias. Hon var sedan gravid i cirka nio månader, och därefter gick det ytterligare åtta dagar innan Johannes skulle omskäras. Först då ”öppnades hans mun och hans tunga löstes”. Koranens uppgift om tre dagar skiljer sig alltså markant från den bibliska där det tog nästan ett år innan Sakarias kunde tala. Och eftersom Bibelns version inte har ändrats är det Koranens version som är felaktig. Ja, det är ett av många fel i Koranen.

“Minns när Mose sade till sitt folk: ‘Allah befaller er att offra en kviga.’ De sade: ‘Gör ni narr av oss?’ Han sade: ‘Allah förbjude att jag skulle vara så okunnig.’ De sade: ‘Åkalla er Herre att visa oss vilken.’ Han sade: ‘Han säger att hon är en kviga, varken för gammal eller för ung, utan mittemellan. Så gör vad ni är befallda.’ De sade: ‘Åkalla er Herre att visa oss vilken färg hon har.’ Han sade: ‘Han säger att hon är en gul kviga, ljus i färgen, tilltalande för åskådarna.’” (2:67-69)

Enligt Koranen sade Mose till Israels barn att offra ”en gul kviga, ljus i färgen, tilltalande för åskådarna”. Men detta stämmer inte med Bibeln:

“HERREN talade till Mose och Aron. Han sade: ‘Detta är en lagstadga som HERREN har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har någon defekt och som inte har burit något ok.’” (4 Mosebok 19:1-2)

För många kan det ses som irrelevant om kvigan var gul eller röd. Men skillnaden är viktigare än man tror eftersom den röda färgen representerar blodets försonande kraft (jmf. 3 Mosebok 17:11).

“Den man som är ren ska samla ihop askan efter (den röda) kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den ska förvaras åt Israels barns församling för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer.” (4 Mosebok 19:8)

Sura 2:67-69 visar på en viktig skillnad mellan Bibeln och Koranen. I Bibeln ges oftast en förklaring till varför Gud befaller vissa saker. Men det gör inte Koranen, vilket innebär att den är bristfällig. Den är inte komplett i sig själv utan är beroende av information från Bibeln. I Koranen står det inte varför kvigan skulle offras, medans Bibeln säger att den var ett syndoffer. Muhammad trodde inte på blodets försonande kraft när han skrev (genom sin skrivare Zayd bin Thabit) sura 2. Och det visar att han inte var utsänd av Bibelns Gud.

“Vi (Allah) slöt ett förbund med er och lyfte berget (Sinai berg) över er: ‘Ta det Vi har gett er med bestämdhet och lyssna.’ De sade: ‘Vi hör men lyder inte.’” (2:93)

Detta är en av Muhammads många lögner i Koranen. När Israels barn befann sig vid Sinai berg, står det att Allah ”lyfte berget över er”. Att Allah skulle ha lyft berget över folket kommer inte från Bibeln utan från den judiska tolkningstraditionen, närmare bestämt från den Babyloniska Talmud (500-talet v.t.).

“Den Helige, välsignad vare Han, höll berget över Israel som en tunna och sade till dem: ‘Om ni accepterar Toran, väl och lov, och om inte, då är det där er grav kommer att vara.’” (1)

I sura 2:93 står det, efter att Allah skulle ha lyft berget över dem, att ”vi hör men lyder inte”. Men Bibeln säger precis tvärtom.

“Israel slog läger där mitt emot berget, och Mose steg upp till Gud … När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och lade fram för dem allt som HERREN hade befallt honom. Allt folket svarade med en mun: ‘Allt som HERREN har sagt vill vi göra.’” (2 Mosebok 19:2-8)

“Han (Mose) tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ‘Allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda.’” (2 Mosebok 24:7)

I båda dessa texter lovar Israels barn att lyda Gud. Men Muhammad hade för avsikt att lyfta fram dem som ett syndigt folk och därmed göra det legitimt att förfölja dem. Vidare behöver nämnas att sura 2:93 motsäger sig själv. Om Israels Gud bokstavligen skulle ha lyft berget över folket och befallt dem att lyda, då är det motsägelsefullt att de skulle ha sagt: “Vi hör men lyder inte.” Ingen vettig människa säger något sådant med ett berg hängande över sig. Nej, Muhammad var en antisemit och ville hitta argument för att kunna förfölja det judiska folket.

---

(1) Talmud, Shabbat 88A.

I sura 5:110 finner vi två mirakler som ifrågasätter Muhammads förmåga att skilja mellan fakta och fantasi. Det första handlar om att Jesus pratade med människor när han låg i krubban:

”När Allah säger: ’Jesus, Mirjams son, minns min nåd över dig och din moder, hur jag stöttade dig med den Helige Ande. Du talade till människorna från krubban, och i mognad.’”

Varifrån fick Muhammed denna berättelse? Från Bibeln? Nej, den har aldrig funnits där. Den kommer från ett evangelium skrivet på 500-talet e.Kr. som kallas Arabiska barndomsevangeliet (eng. Arabic Infancy Gospel). Det andra miraklet är att Jesus gjorde en fågel av lera och gav den liv:

”När Allah säger: ’O Jesus, Mirjams son … Minns att du formade en fågel av lera, med min tillåtelse, och sedan andades du in i den, och den blev en fågel, med min tillåtelse.’”

Varifrån kommer detta fågelmirakel? Från Bibeln? Nej, det har inte heller funnits där. Det kommer från ett evangelium skrivet under det andra århundradet e.Kr. som kallas Thomas barndomsevangelium (eng. Infancy Gospel of Thomas). Muhammad hade förmodligen hört talas om dessa båda mirakler, trodde att de kom från Bibeln och därför tog med dem i sin Koran. Men alla forskare vet att de är påhittade berättelser. Detta visar att Muhammad inte kunde skilja mellan fakta och fantasi. Är det ett tecken på en sann profet?

“Abraham sade till sin far Asar: ‘Tar ni avgudar för gudar? Jag ser att du och ditt folk uppenbart har fel.’” (6:74)

Muhammad gillade att skriva om Abraham, även om hans kunskap om Abraham och hans familj var högst bristfällig. Han uppger att Abrahams far hette Azar, vilket är helt fel. Bibeln är tydlig med att han hette Tera:

“Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram (som senare fick namnet Abraham), Nahor och Haran.” (1 Mosebok 11:27)

Abrahams far hette alltså Tera och inte Azar. Visst kan namn förändras till viss del mellan olika språk. Till exempel har Abraham namnet Ibrahim i Koranen, och Amram har namnet Imran. Men vad gäller Tera och Azar handlar det om två helt olika namn. Så Muhammad gjorde utan tvekan fel när han gav Abrahams far namnet Azar.

“När Saul gav sig av med trupperna sade han: ‘Allah skall pröva er med en flod. Den som dricker ur den hör inte till mig. Men den som inte dricker ur den hör till mig, utom den som öser upp lite med handen.’ Men de drack ur den, förutom några få av dem. Sedan, när han korsade den, sade han och de som trodde med honom: ‘Vi har ingen styrka att möta Goliat och hans trupper idag.’”

Det står att kung Saul gick iväg med sina trupper, och när han kom till en flod lät han pröva dem. De som drack av vattnet med sina händer tillhörde honom, medan de som drack på annat sätt tillhörde honom inte. I en muslimsk kommentar (tafsir) står det att ”Bibeln nämner händelsen i Dom. 7:5-6” (1). Men alla som är bekanta med Domarboken 7 ser här ett par viktiga skillnader. Till att börja med var det Gideon och inte Saul som hade befälet över dessa soldater.

“HERREN sade till Gideon: ‘Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem ska du skilja ut från dem som går ner på knä för att dricka.’ Då visade det sig att antalet som hade läppjat av vattnet genom att föra det till munnen med handen var trehundra män. Alla de andra hade gått ner på knä för att dricka vatten. HERREN sade då till Gideon: ‘Med de trehundra män som läppjade av vattnet ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.’” (7:5-7)

Gideon levde omkring 1 200 f.Kr. medan Saul levde omkring 1 000 f.Kr. Det betyder att denna historiska händelse inträffade 200 år innan Sauls tid, vilket visar att sura 2:249 är anakronistisk och därmed felaktig. För det andra säger sura 2:249 att Saul och hans soldater var på väg för att strida mot Goliat och de övriga filistéerna. Men Bibeln säger att Gideon och hans män skulle slåss mot midjaniterna. Det är uppenbart att ju mer man läser Koranen desto fler felaktigheter hittar man.

---

(1) www.alislam.org/quran/five-vol/Five-Volume-Commentary-Vol-1.pdf

De flesta muslimer betraktar Muhammad som det perfekta exemplet att följa. Och förmodligen gör de flesta det av okunskap om vem den historiske Muhammad verkligen var. När man läser Ibn Ishaqs biografi The Life of Muhammad så upptäcker man att Muhammad var en tjuv. Även om han gav till fattiga, vilket han ska ha en eloge för, var han trots allt en tjuv. 

“Aposteln (Muhammad) hörde att Abu Sufyan b. Harb kom från Syrien med en stor karavan av qurayshfolk, innehållande deras pengar och varor … När aposteln hörde talas om Abu Sufyan som kom från Syrien, kallade han till sig muslimerna och sa: ‘Detta är qurayshfolkets karavan som innehåller deras egendom. Gå ut för att anfalla den, kanske Allah ger den som byte.’ Folket svarade på hans kallelse, vissa ivrigt, andra motvilligt eftersom de inte hade trott att aposteln skulle gå i krig.” (1)

En av anledningar till att folket (stammen Quraysh) i Mecka blev arga på Muhammad, som vid den tiden hade migrerat till Medina, var för att han plundrade deras karavaner. Han var därmed en tjuv. Vidare hittar man i samma biografi ett annat exempel på honom som tjuv. Efter att Muhammad intagit den judiska byn Khaybar år 628 gav han order att tortera byns ledare Kinana b. al-Rabi för att få tag på skatten.

“Kinana b. al-Rabi, som hade vårdnaden om B. al-Nadirs skatt, fördes till aposteln som frågade honom om den … Aposteln beordrade al-Zubayr b. al-’Awwam: ‘Tortera honom tills ni får ut det han har’, så han tände en eld med flinta och stål mot hans bröst tills han var nästan död. Sedan överlämnade aposteln honom till Muhammad b. Maslama och han högg av honom huvudet.” (2)

Att Muhammad torterade byns ledare för att få tag på skatten gör honom till en tjuv.

Om man läser Koranen utan att ha studerat Bibeln får man intrycket av att det som står är sant. Men sanningen är att den innehåller mängder med lögner, lögner man inte ser om man inte är öppen för det. Ett sådant exempel är sura 3:51:

“Allah är min Herre och er Herre, tillbe Honom. Det är den raka vägen.”

Enligt Koranen uttalade Jesus bekännelsen ”Allah is my Lord”. Men detta är inte sant. Jesus bodde hela sitt liv i Israel (inte Saudi-Arabien) och under hela sin uppväxt studerade han Mose Torah (inte Koranen). I denna boksamling förekommer Guds namn JHWH mer än 1 800 gånger. Jämför detta med namnet Allah som finns där 0 (noll) gånger. Och med tanke på att Jesus bodde mer än 120 mil från Mecka, hade han förmodligen aldrig hört talas om det namnet Allah. Så logiskt sett kan han inte ha sagt ”Allah är min Herre”. Vidare uttalade han dagligen den judiska (inte muslimska) trosbekännelsen ‘Shema’ som upphöjer JHWH.

“Hör, Israel! JHWH vår Gud, JHWH är en. Och du ska älska JHWH din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.” (5 Mosebok 6:4-5)

Samma trosbekännelse finns i Markus 12:29-30. Skillnaden är att Markus ersatte JHWH (i enlighet med den judiska traditionen att inte uttala detta namn) med den grekiska titeln ‘kurios’ (=Herre). Därför är det ingen tvekan om att orden ”Allah is my Lord” i sura 3:51 är en lögn. Men vad var Muhammads avsikt? Han ville attrahera de kristna i hans omgivning att acceptera honom som en profet utsänd av deras Gud. Men de som kunde sin Bibel gick inte på hans lögn. Och på samma sätt är det idag. De som kan sin Bibel kommer inte att förledas av Muhammads lögner.