Author: Truthseeker

Ett av muslimernas främsta argument för att Koranen är gudomligt inspirerad är att den inte innehåller några motsägelser, baserat på sura 4:82:

“Begrundar de inte Koranen? Om den hade kommit från någon annan än Allah, skulle de säkerligen ha funnit många motsägelser i den.”

Till att börja med är detta ett felaktigt anspråk. Var och en som besöker ett bibliotek kommer att hitta tusentals och åter tusentals böcker som inte innehåller några motsägelser. Men det betyder inte att de är inspirerade av Gud. På samma sätt kan inte en avsaknad av motsägelser i Koranen vara ett bevis för att den är inspirerad av Gud.

Vad är straffet för äktenskapsbrott? Det beror på vilken sura man väljer att förlita sig på. Följande står i sura 24:2:

“Äktenskapsbryterskan och äktenskapsbrytaren – ge var och en av dem hundra piskrapp, och låt inte medlidande med dem komma över er angående Allahs lag, om ni tror på Allah och den Yttersta Dagen.”

Straffet för äktenskapsbrott är enligt dagens Koran hundra piskrapp. Men enligt den ursprungliga Koranen skulle den som begick äktenskapsbrott stenas (sura 33). Aisha rapporterade att versen om stening blev uppäten upp av ett får (1), och därför saknas den i dagens Koran. Men betyder det att straffet med stening har ersatts med 100 piskrapp (24:2)? Nej, inte enligt kalifen Umar som säger följande i Sahih Muslim:

“Abdullah b. ‘Abbas berättade att ‘Umar b. Khattab satt på Allahs Sändebuds predikstol och sade: ‘Sannerligen, Allah sände Muhammad med sanningen och Han sände ner Boken till honom, och versen om stening ingick i det som sändes ner till honom. Vi reciterade den, behöll den i vårt minne och förstod den. Allahs Sändebud dömde ut stening till döds (till den gifta äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan) och efter honom dömde vi också ut stening. Jag är rädd att folket med tiden kommer att glömma det och säga: Vi hittar inte straffet om stening i Allahs Bok, och därmed går vilse genom att överge denna plikt som Allah föreskrivit. Stening är en plikt som fastställts i Allahs Bok för gifta män och kvinnor som begår äktenskapsbrott.'” (2)

Muhammad, Abu Bakr och Umar praktiserade stening som straff för äktenskapsbrott. Men Umar uttryckte en rädsla att folket med tiden skulle glömma bort det. Hans ord visar att lagen om stening inte har ersatts med 100 piskrapp. Så även om detta straff saknas i dagens Koran var den ursprungligen menad att finnas där. Och det betyder att vi har en motsägelse i Koranen. Skall äktenskapsbrytare straffas med 100 piskrapp eller med stening? Det beror på vilken sura man väljer att följa.

---

(1) Sunan Ibn Majah. Volym 3, Bok 9, Hadith 1944.

(2) Sahih Muslim. Book 17, Hadith 4194.

Sura 2:256 säger att “det skall inte finnas något tvång i religionen”. Men i sura 4:89 ser vi det motsatta:

“De (otroende) skulle gärna se er förneka tron, precis som de förnekar tron, så att ni blir jämlika. Bli därför inte vän med någon av dem, såvida de inte väljer Allahs väg. Om de vänder sig bort (från tron), grip dem och avrätta dem var ni än finner dem.”

Islamforskaren Robert Spencer säger att “denna vers utgör grund för islams dödsstraff för avfall” (1). Ett motargument bland muslimer är att denna befallning bara gällde på Muhammads tid och bara för de som ville gå över på fiendens sida. Ett tydligt exempel på att detta inte är sant hittar vi i Ibn Hishams biografi “En biografi av profeten”:

“När profeten dog var de flesta i Mecka på väg att dra sig tillbaka från islam i sådan utsträckning att Attab ibn Asid fruktade dem, så han gömde sig. Suhayl ibn Amr kom och höll ett tal. Efter att ha prisat Allah nämnde han profetens död och sade: ‘Detta kommer bara att öka islams makt. Den som drar sig tillbaka från islam kommer vi att halshugga.’ Därefter ändrade folket sig om vad de hade tänkt göra.” (2)

Dessa människor blev tvingade in i islam när Muhammad invaderade Mecka i januari 630. Och när han sedan dog år 632 ville de lämna religionen. Men efter att ha blivit hotade med halshuggning valde de att stanna kvar, vilket är högst förståeligt. Deras önskan att lämna hade alltså inget att göra med att de ville gå över till fiendens sida utan att de (förmodligen) ville tillbaka till sin tidigare polyteistiska religion. Detta motsäger sura 2:256 att “det ska inte finnas något tvång i religionen”. Muhammad säger i hadithen Sahih al-Bukhari att “om någon (en muslim) avfärdar från sin religion, döda honom” (3). Att denna befallning av Muhammad fortfarande gäller ses i flera muslimska länder. För att ta ett exempel:

“En kvinna i centrala Uganda som tog emot Kristus vid en gudstjänst den 29 maj dödades senare samma dag när hennes far knivhögg henne i ögonen för att hon lämnat islam.” (4)

För att summera det hela: det är ingen tvekan om att sura 2:256 och sura 4:89 motsäger varandra. Om man som muslim inte får lämna islam, då är det tvång i religionen. Den som säger något annat ljuger.

---

(1) Spencer, Robert. The Critical Qur’an: Explained from Key Islamic Commentaries and Contemporary Historical Research, 2021.

(2) Sirat Ibn Hisham. Biography of the Prophet, s. 295.

(3) Sahih al-Bukhari. Volume 4, Book 52, Number 260.

(4)https://morningstarnews.org/2022/06/muslim-father-kills-daughter-on-day-she-converts/

Låt oss se på ännu ett fel i Koranen. Gabriel (Jibril) omnämns som en ande:

“Hon (Maria) skyddade sig från dem, och Vi sände till henne Vår ande, och Han uppenbarade sig för henne som en obefläckad människa.” (19:17)

I den muslimska kommentaren (tafsir) al-Jalalayn står det “Vi sände till henne Vår Ande, Gabriel”. Men alla som har läst Bibeln vet att Gabriel var en ängel och inte en ande:

“I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man om hette Josef och som var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria.” (Lukas 1:26-27)

Att Gabriel benämns ängel är inte ett kristet påhitt utan ses även i forntida judisk litteratur:

“Dessa är namnen på de heliga änglarna som vakar. Uriel … Rafael … Raguel … Mikael … Saraqael … Gabriel … Remiel.” (1 Henok 20:1-8)

Sammanfattningsvis: det råder ingen tvekan om att Muhammed var okunnig om vem Gabriel (Jibril) var. Muslimer, varför följer ni den korrupta Koranen när ni har sanningen uppenbarad i Bibeln?

“Ni är det bästa samfundet (islam) som någonsin uppstått för mänskligheten: ni förespråkar det moraliska och förbjuder det som är omoraliskt och tror på Allah.”

Versen säger att islam “förespråkar det moraliska och förbjuder det som är omoraliskt”. Men stämmer det med Koranen? Nej, det motsäger Koranen. I sura 4 nämns vilka sexuella relationer som är förbjudna:

“Förbjudet för er är era mödrar, era döttrar, era systrar, era fastrar på fars sida, era fastrar på mors sida, era broders döttrar, era systers döttrar … Och alla gifta kvinnor, utom de som ni rättmätigt äger. Detta är Allahs påbud.” (4:23-24)

Vilka är “de som ni rättmätigt äger”? Det är icke-muslimska kvinnor som blivit tillfångatagna och som muslimska män har rätt att våldta. Tafsir al-Jalalayn säger om dessa kvinnor:

“Tillfångatagna [slav]flickor, som du får ha sexuellt umgänge med, även om de skulle ha makar i fiendens läger.”

Därför, på vilket sätt förespråkar islam “det moraliska och förbjuder det som är omoraliskt”? Är det moraliskt försvarbart att våldta kvinnor. Nej, bara ett omoraliskt svin som Muhammad tillåter något sådant. I samma sura står det hur en muslimsk man bör behandla sin hustru om han fruktar olydnad från hennes sida:

“De kvinnor från vilka ni fruktar olydnad, råd dem (till en början) och (sedan) lämna dem i deras sängar, och (slutligen) slå dem. Men om de lyder er, sök ingen väg mot dem.” (4:34)

Är detta att förespråka “det moraliska och förbjuder det som är omoraliskt”? Nej, och det betyder att sura 3:110 motsäger Koranen. På den här punkten är Bibeln mycket mer moralisk: “Ni män, älska era hustrur och var inte hårda mot dem” (Kolosserbrevet 3:19).

Muslimer vill gärna lyfta fram att män och kvinnor är jämställda i islam. På en muslimsk hemsida står det följande:

“Allah har skapat både män och kvinnor utan att underordna varandra. Islam har säkerställt jämställdhet och kvinnors rättigheter inom alla områden i livet. Islam har garanterat mäns och kvinnors rättigheter i lika grad och det finns ingen diskriminering mellan män och kvinnor.”

Men stämmer detta med verkligheten? Låt oss börja med att se vad Koranen säger. Det är trots allt Koranen som har den högsta auktoriteten i islam:

“De goda kvinnorna är lydiga och bevarar det som Allah vill att de ska bevara. De som ni fruktar för att vara otrogna, tillrättavisa dem och lämna dem i deras sängar och slå dem sedan. Men om de lyder er, sök ingen väg mot dem.” (4:34)

En man har alltså rätt att slå sin hustru. Nu betyder inte det att alla muslimska män slår sina hustrur. Men om de vill har de rätt att göra det. Vidare står det i hadithen Sunan Abi Dawud:

“Berättat av Umar ibn al-Khattab: Profeten sade: En man kommer inte att bli tillfrågad varför han slog sin hustru.” (1)

En man kan alltså slå sin hustru utan någon giltig anledning. Så vad menade författaren ovan med att “det finns ingen diskriminering mellan män och kvinnor” i islam? Uppenbarligen stämmer inte detta uttalande med verkligheten. Låt oss se på några häpnadsväckande ord av Muhammad i Sahih al-Bukhari, den mest trovärdiga hadithen inom Sunni islam:

“Ibn ‘Abbas berättade: Profeten sade: ‘Jag blev visad Helvetet och såg att majoriteten av dess invånare var otacksamma kvinnor.’ Det frågades: ‘Tror de inte på Allah?’ (eller är de otacksamma mot Allah?) Han svarade: ‘De är otacksamma mot sina män och är otacksamma för de tjänster och det goda (välgärningar) som görs mot dem.'” (2)

Om kvinnor inte lyder sina män tilldelas de en enkelbiljett till Helvetet. Om islam “har garanterat mäns och kvinnors rättigheter i lika grad” (ovan), varför finns det inte en liknande varning för männen? Hur såg Muhammad på kvinnans intelligens?

“Abu Said Al-Khudri berättade: En gång gick Allahs apostel ut till Musalla (för att be bönen) för ’Id-al-Adha eller Al-Fitr-bönen. Sedan gick han förbi kvinnorna och sade: … ‘Jag har inte sett någon som är mer bristfällig i intelligens och religion än ni. En försiktig och förnuftig man skulle kunna ledas vilse av några av er.’ Kvinnorna frågade: ‘O Allahs apostel! Vad är det som brister i vår intelligens och religion?’ Han sade: ‘Är inte två kvinnors vittnesmål lika med en mans vittnesmål?’ De svarade jakande. Han sade: ‘Detta är bristen i hennes intelligens. Är det inte sant att en kvinna varken kan be eller fasta under sin menstruation?’ Kvinnorna svarade jakande. Han sade: ‘Detta är bristen i hennes religion.'” (3)

På grund av kvinnans bristande intelligens är hennes vittnesmål bara hälften värt jämfört med mannens. Än en gång, vad menade författaren ovan med att “det finns ingen diskriminering mellan män och kvinnor”? Uppenbarligen ljuger man om kvinnans ställning i islam.

Kvinnor, håll er borta från islam!!!

---

(1) Sunan Abi Dawud. Book 11, Hadith 2142.

(2) Sahih al-Bukhari. Volume 1, Book 2, Number 28.

(3) Sahih al-Bukhari. Volume 1, Book 6, Number 301.

Följande text från Koranen innehåller två problem för muslimer:

“De frågar er om Dhu’l-Qarnayn. Säg: ‘Jag ska berätta något om honom för er.’ Vi placerade honom på jorden och gav honom alla möjliga medel. Han följde en viss kurs. Tills han, när han nådde solnedgången, fann att den gick ner i en grumlig källa, och fann ett folk i dess närhet.” (18:83-86)

Vem var Dhu’l-Qarnayn? Den traditionella tolkningen inom islam är att det handlar om den grekiske kungen Alexander den store (336–323 f.Kr.):

“Även om han (Dhu’l-Qarnayn) aldrig nämns uttryckligen vid namn, är berättelsen tydligt baserad på en legendarisk berättelse om Alexander den store. I århundraden har de flesta muslimska historiker och korankommentatorer bekräftat Dhu’l-Qarnayns identitet som Alexander, även om vissa också föreslagit alternativ. På senare år har denna identifiering av Dhu’l-Qarnayn blivit särskilt problematisk och kontroversiell för muslimska forskare, eftersom historiska och arkeologiska bevis ganska tydligt visar att den verklige Alexander var en polyteistisk hedning som trodde att han bokstavligen var son till grekiska och egyptiska gudar. Detta har fått vissa apologeter att skapa och framföra alternativa teorier som identifierar Dhu’l-Qarnayn som andra framstående historiska kungar, framför allt Cyrus den store. Teorin att Dhu’l-Qarnayn är någon annan person än Cyrus den store har få bevis till sin fördel och stora brister jämfört med de överväldigande bevisen för att berättelsen faktiskt är baserad på en legendarisk version av Alexander.” (1)

I Ibn Ishaqs respekterade biografi om Muhammad (700-talet) står det att “Dhu’l-Qarnayn före mig var muslim” (2). Men detta skapar problem för muslimer eftersom Alexander den store tillbad Zeus inom den grekiska mytologin. Dessutom trodde han sig vara son till Zeus. Han var alltså en avgudadyrkare och inte muslim. Även om Dhu’l-Qarnayn skulle syfta på Cyrus den store skapar detta problem eftersom han trodde på Zoroastrism som inte har något med islam att göra. Så nej, Dhu’l-Qarnayn var inte muslim. Den naturliga frågan till muslimer blir därför: varför upphöjer Koranen en avgudadyrkare? 

Ett annat problem med sura 18:83-86 är Dhu’l-Qarnayns beskrivning av hur solen som gick ner i en grumlig källa. Det mesta talar för att detta ska förstås bokstavligt och inte bildligt. Det är en sak om man säger att solen går ner i horisonten, men en helt annan om man säger att den går ner i en grumlig källa. Ännu tydligare beskrivs det i Ibn Ishaqs biografi:

“Erövrade kungar trängdes vid hans (Dhu’l-Qarnayn) hov, öst och väst styrde han, men han sökte sann kunskap från en lärd man. Han såg var solen sjunker ur sikte i en pöl av lera och stinkande slem.” (2) 

Enligt Ibn Ishaq såg Dhu’l-Qarnayn hur solen gick ner “i en pöl av lera och stinkande slem” (eng. “in a pool of mud and fetid slime”). Det är inte troligt att Ishaq skulle ha uttryckt sig på det sättet om solens nedgång skall förstås bildligt. Beskrivningen av hur solen går ner i sura 18:86 är alltså felaktig. 

---

(1) https://wikiislam.net/wiki/Dhul-Qarnayn_and_the_Alexander_Romance

(2) Ibn Ishaq. Life of Muhammad, s. 12.

Många muslimer anser att Barnabasevangeliet är det sanna evangeliet och inte de fyra vi har i Nya testamentet. Författaren utger sig för att vara Barnabas själv och presenterar sig som en av Jesu tolv lärjungar. Men det innehåller så många geografiska, historiska och teologiska fel att det är svårt att inte skratta när man läser det. Jag har gått igenom dess 222 kapitel och presenterar här tre (av många) fel.

1) I kapitel 20 står det att Jesus seglade med ett skepp till Nasaret:

”Jesus for till Galileiska sjön och gick ombord på ett skepp och seglade till sin stad Nasaret. Då blev det en stor storm på sjön, så att skeppet var nära att sjunka … När sjömännen anlände till staden Nasaret berättade de om allt vad Jesus hade gjort.”

Men om man tittar på en karta ser man att Nasaret ligger inne i landet, långt från Galileiska sjön. Det går med andra ord inte att ta sig till denna by med båt. Denne så kallade Barnabas kände uppenbarligen inte till Galileens geografi, vilket betyder att han inte kan ha varit en av Jesu lärjungar.

2) I kapitel 105 berättar författaren hur många himlar det finns:

”Jag säger er därför att himlarna är nio och att de är avlägsna från varandra, såsom den första himlen är fjärran från jorden, vilken är femhundra år fjärran från jorden.”

Uttalandet ”himlarna är nio” motsäger Koranen som säger att ”han fullbordade dem som sju himlar” (41:12). Så detta är en tydlig motsägelse av denne så kallade Barnabas.

3) I kapitel 145 nämner författaren hur många fariséer det fanns under profeten Elias tid:

”Så sant Gud lever, på Elias tid, Guds vän och profet, fanns det tolv berg bebodda av sjutton tusen fariseer; och i så stort antal fanns inte en enda fördärvad, utan alla var utvalda av Gud.”

Sanningen är att det inte fanns en enda farisé under Elias tid (800-talet f.Kr.). Detta religiösa och politiska parti dök upp i mitten av det andra århundradet f.Kr., dvs. omkring 700 år efter Elia. Så detta är ett stort anakronistiskt fel av den så kallade Barnabas. Det är uppenbart att han inte kan ha varit en av Jesu tolv lärjungar, annars skulle han inte ha gjort dessa fel. Enligt forskare skrevs Barnabasevangeliet troligen i Italien eller Spanien tidigast på 1200-talet e.Kr.

Mitt namn är ‘truthseeker’ eftersom min passion i livet är sanningen. Är jag kristen? De flesta kristna skulle inte säga att jag är det eftersom jag inte tror på den traditionella treenighetsläran. Men för mig spelar detta ingen roll. Det viktiga är min personliga relation med den levande Guden. Hur ser min tro ut? Den grundläggande texten för min tro är Johannes 17:3:

”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden (JHWH), och den som du har sänt, Jesus Kristus.”

JHWH, Israels Gud, är den ende sanne Guden. Det finns ingen annan än Han. Varken Jesus eller Allah kommer i närheten av Honom. Vem är Jesus? Han är Guds utvalde tjänare som fått uppdraget att vara världens frälsare. Är han Gud? Inte till sitt ursprung. Men han är Gud i sin makt och auktoritet eftersom Gud har gett honom allt:

“Då trädde Jesus fram och talade till dem (hans tolv lärjungar) och sade: ‘Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.’” (Matteus 28:18-20)

När Jesus säger “åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” då innebär det delegerad makt och auktoritet. Vidare är han den utlovade Profeten (5 Mosebok 18:18), Messias och Guds Son (bildligt). Han är Guds Son i bemärkelsen adopterad av Gud, såsom kung David förutsade det i Psalm 2:7:

“Jag vill förkunna JHWH:s beslut, han sade till mig: ‘Du är min Son, jag har fött (=adopterat) dig i dag.'”

Som tidigare nämnts är det eviga livet “att de känner dig, den ende sanne Guden (JHWH), och den som du har sänt, Jesus Kristus”. Det eviga livet finns alltså inte hos Allah och Muhammad.

Slutligen: har jag studerat tillräckligt för att behärska de ämnen som finns på denna hemsida? Jag har läst Koranen fyra gånger noggrant, tillsammans med muslimska kommentarer (tafsir) och hadither, samt läst Ibn Ishaqs biografi “Muhammads liv”. Vidare har jag studerat flera år på universitetet inom ämnet bibelvetenskap, inklusive grekiska och hebreiska. Och inte minst har jag spenderat tusentals timmar med att läsa Bibeln under flera års tid. Så ja, jag anser mig ha tillräckligt på fötterna för att behärska ämnena på denna hemsida.

1) Många, både kristna och icke-kristna, tror att judar, kristna och muslimer tillber samma gudom. Men stämmer det? Min personliga övertygelse är att det inte stämmer. Nedan ger jag sju (av många) belägg för att JHWH och Allah inte kan vara densamme:

• JHWH har valt Jerusalem som den mest heliga platsen på jorden. Allah har valt Mecka.
• JHWH älskar Israel och det judiska folket. Allah hatar Israel och dess folk.
• JHWH strider mot Israels fiender. Allah strider mot Israel.
• JHWH är en Fader för alla som tillber honom. Allah är inte en fader för någon.
• JHWH har söner och döttrar. Allah har inga barn.
• JHWH älskar människor innan de gör goda gärningar. Allah älskar dem om de gör goda gärningar.
• JHWH vill att man tillber honom med sång, dans och instrument. Allah förbjuder denna form av tillbedjan.

2) Studerar man historien innan grundandet av islam ser man också att Allah och JHWH, Israels Gud, inte är densamme. Muhammads fars namn var Abdullah, ett namn som betyder “slave åt Allah”. Och han dog strax innan Muhammad föddes år 570 e.Kr. Det betyder att han var Allahs slav mer än 50 år innan islam bildades år 622 e.Kr. Så vem var Allah för honom? Var han jude eller kristen? Nej, Allah var för honom en av de 360 ​​avgudar som tillbads i Kaba, och den högsta gudomen i Quraysh-stammen som han och Muhammad tillhörde. Och den gudomen hade tre döttrar; al-Lat, al-Uzza och Manat (sura 53:19-20). Men dessa lokala gudar hade ingenting att göra med JHWH som tillbads av Jesus och alla de andra profeterna i Israel cirka 120 mil från Mecka.

3) I hadithen Sahih al-Bukhari (den mest trovärdiga hadithen inom Sunni islam) kan man läsa om hur Muhammad fick sin första uppenbarelse i grottan Hira år 610 e.Kr. Det sätt varpå ängeln mötte Muhammad avviker tydligt från det sätt änglar mötte profeterna på Bibelns tid:

“Berättat av ‘Aisha: (de troendes moder) Ängeln kom till honom och bad honom läsa. Profeten svarade: ‘Jag vet inte hur man läser.’ Profeten tillade: ‘Ängeln grep tag i mig (kraftfullt) och tryckte på mig så hårt att jag inte stod ut längre. Han släppte mig sedan och bad mig återigen läsa och jag svarade: ‘Jag vet inte hur man läser.’ Därefter grep han tag i mig igen och tryckte på mig en andra gång tills jag inte stod ut längre. Han släppte mig sedan och bad mig återigen läsa men jag svarade återigen: ‘Jag vet inte hur man läser (eller vad ska jag läsa)?’ Därefter grep han tag i mig för tredje gången och tryckte på mig, och släppte mig sedan och sade: ‘Läs i din Herres namn, som har skapat (allt som existerar) har skapat människan från en blodpropp. Läs! Och din Herre är den Mest Generösa.’ (96.1, 96.2, 96.3) Sedan återvände Allahs Budbärare med inspirationen och med ett hårt bultande hjärta.” (1)

När han kom hem till sin hustru Khadija med “ett hårt bultande hjärta”, sade han till henne:

“‘Täck över mig! Täck över mig!’ De täckte över honom tills hans rädsla var över och efter det berättade han för henne allt som hade hänt och sa: ‘Jag är rädd att något ska hända mig.’ Khadija svarade: ‘Aldrig! Vid Allah, Allah kommer aldrig att vanära dig.'” (1)

Lägg märke till Khadijas ord “Allah kommer aldrig att vanära dig”. Den Allah som mötte Muhammad i grottan Hira var samma Allah som Khadijas redan kände till. Och den Allah var huvudguden i stammen Quraysh, den stam de båda tillhörde. Men andra ord kan det inte ha varit en ängel från JHWH som “grep tag i mig (kraftfullt) och tryckte på mig så hårt att jag inte stod ut längre”. Antingen var det en demonisk varelse som mötte Muhammad, eller så är hela händelsen ett påhitt av honom för att kunna göra anspråk på att vara profet.

4) I den hebreiska bibeln (Gamla testamentet) förekommer Guds namn JHWH mer än 6800 gånger: “Jag är HERREN [JHWH], det är mitt namn” (Jesaja 42:8). Om JHWH och Allah är samma gudom, varför bevarade inte Muhammad namnet JHWH? Han hade regelbunden kontakt med både judar och kristna där han bodde och måste därför ha varit väl bekant med det namnet. Och varför skulle Gud säga ”jag är JHWH, det är mitt namn”, för att sedan på 600-talet v.t., utan förvarning, ändra namn till Allah? Nej, den enda logiska förklaringen är att JHWH och Allah inte är samma gudom.

Men, kanske någon invänder med, Guds namn JHWH finns inte heller i Nya testamentet. Det är sant. Men det beror på att författarna till de grekiska texterna följde den judiska traditionen att inte använda sig av Guds namn. Och därför ersatte man JHWH med det grekiska ordet kyrios som betyder ‘Herre’. Detta är anledningen till att det står ”Herren” i svenska översättningar och inte JHWH. Men skillnaden mot Koranen är att Muhammad inte ville kännas vid detta namn utan istället skrev om Allah, den avgud som tillbads av stammen Quraysh.

---

(1) Sahih al-Bukhari. Volume 1, Book 1, Number 3.