Även om Muhammad gav gåvor till fattiga, vilket han ska ha en eloge för, var han likväl en tjuv. En anledning till att folket i Mecka blev förargade på Muhammad var för att han plundrade deras karavaner. Det står följande i Ibn Ishaqs biografi Muhammads liv:

”Aposteln hörde att Abu Sufyan b. Harb kom från Syrien med en stor karavan av folk från Quraysh, med sina pengar och varor … Han kallade till sig muslimerna och sa: ’Detta är qurayshfolkets karavan som innehåller deras egendom. Gå ut och attackera den, kanske Gud ger den som byte.’ Folket svarade på hans kallelse, vissa ivrigt, andra motvilligt eftersom de inte hade trott att aposteln skulle gå ut i krig.” (1)

Lägg märke till att vissa bland folket svarade motvilligt på hans kallelse “eftersom de inte hade trott att aposteln skulle gå ut i krig”. Muhammad var alltså ingen fredens människa utan en aggressor (jmf sura 2:190). Ett annat exempel på att Muhammad var en tjuv hittar vi i samma biografi:

“Kinana b. al-Rabi, som hade vårdnaden om B. al-Nadirs skatt, fördes till aposteln som frågade honom om den. Han förnekade att han visste var den fanns … Aposteln gav order till al-Zubayr b. al-’Awwam: ’Tortera honom tills ni får ut det han har’, så han tände en eld med flinta och stål på hans bröst tills han var nästan död. Sedan överlämnade aposteln honom till Muhammad b. Maslama som högg av honom huvudet som hämnd för sin bror Mahmud.” (2)

Muhammad torterade Kinana, ledare för byn Khaybar, nästan till döds för att få tag på skatten. Det är uppenbart att Muhammads värdesatte pengar mer än liv. Det är svårt att förstå sig på muslimer som menar att Muhammad var det bästa moraliska exemplet att följa för alla människor. I själva verket var han en krigsherre upptagen med makt, pengar och sex.

---

(1) Ibn Ishaq. The Life of Muhammad, s. 289.

(2) Ibn Ishaq. The Life of Muhammad, s. 515.