Låt oss se på en annan lögn i Koranen, närmare bestämt i sura 2:190:
”Strid för Allahs sak de som strider mot er, men begå inte aggression; Allah älskar inte de som angriper.”
I Koranen har Allah sagt till sina tjänare att inte begå aggression, förutom när det gäller självförsvar. Men när vi studerar Muhammad och de kalifer som efterträdde honom (Rashidun-kalifatet) finner vi att de gjorde det rakt motsatta:
”Under de sista åren av sitt liv … ledde Muhammad en aktiv kampanj mot huvudstyrkan i norr, det bysantinska riket … Han (Abu Bakr) skickade general Khalid ibn al-Walid för att invadera det sasanidiska riket år 633. Han skickade därefter också fyra arméer för att invadera den romerska provinsen Syrien … Den nya kalifen (Umar) fortsatte erövringskriget som hans föregångare inlett, och trängde sig längre in i det sasanidiska riket, norrut in i bysantinskt territorium, och gick in i Egypten … Uthman fortsatte erövringskrigen som Umar inlett. Rashidun-armén erövrade Nordafrika från bysantinerna och plundrade till och med Spanien, där de erövrade kustområdena på den Iberiska halvön, såväl som öarna Rhodos och Cypern … (Ali) var (enligt många) den skickligaste krigaren i Muhammads armé.” (1, 2)
Texten visar att Allah i själva verket älskar muslimer som angriper samt inspirerar dem att begå aggression. Det är samma slags aggression som vi ser över stora delar av världen idag. Och det gör trovärdigheten till sura 2:190 lika med noll.
(Rashidun-kalifatet varade 632-661 e.Kr. och styrdes av de fyra första kaliferna Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali som efterträdde varandra).
(1) https://en.wikipedia.org/wiki/Military_career_of_Muhammad
muhammadochkoranen.se 