Låt oss se på ytterligare ett anakronistiskt fel i Koranen:

”Han (Allah) sade: ’Vi har prövat ditt folk i din frånvaro, och samariern har vilselett dem.’ Så återvände Mose till sitt folk, arg och besviken. Han sade: ’O mitt folk, lovade inte er Herre er ett gott löfte? Var tiden för lång för er? Eller ville ni att er Herres vrede skulle komma över er, så ni bröt ert löfte till mig?’ De sade: ’Vi bröt inte vårt löfte till er av eget val, utan vi tvingades bära bördor av folkets smycken, och vi kastade in dem. Det var vad samariern föreslog.’” (20:85-87)

Allah sade till Mose att en samarier hade vilselett folket. Men problemet är att det inte fanns några samarier på Mose tid. Samarierna var ett folk som existerade i Israel från slutet av 700-talet f.Kr. och framåt. Men texten ovan beskriver vad som hände hundratals mil från Israel på 1400-talet f.Kr. Så detta är en tveklös anakronism. Vissa muslimer menar att ‘samariern’ ska förstås som ett namn på en viss person och inte som ett folkslag. Men egennamn i det arabiska språket, liksom i det hebreiska (båda är semitiska språk), föregås inte av bestämd artikel, vilket ‘samariern’ i texten ovan har. Så det handlar alltså inte om ett visst personnamn utan om folkslaget Samarier som uppkom flera hundra år senare. Och det gör texten högst anakronistisk.