Om Muhammad är Guds sista profet då måste han finnas förutsagd i Bibeln (sura 7:157). En text muslimer emellanåt använder för att hitta honom är Jesaja 29:12. Den nämner om en icke-läskunnig (analfabetisk) person som man identifierar med Muhammad. Men för att förstå vad versen handlar om behöver vi studera sammanhanget. Kapitlet börjar med orden “Ve dig, Ariel, Ariel, staden där David slog upp sitt läger!” (29:1). Vilken stad syftade Jesaja på? Jerusalem. Så den analfabetiske personen i vers 12 bodde i Jerusalem och inte i Mecka. Låt oss se på 29:11-12:

”All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bokrulle. Räcker man en sådan bokrulle till någon som kan läsa och säger: ‘Läs det’, så svarar han: ‘Jag kan inte, den är ju förseglad.’ Och räcker man den till någon som inte kan läsa och säger: ‘Läs det’, så svarar han: ‘Jag kan inte läsa.’”

Vad är det som händer? Folket i Jerusalem hittade på ursäkter för att inte lyssna på Guds ord. Så Gud använde en läskunnig och en analfabet för att avslöja deras ursäkter för att inte lyssna. Lägg också märke till vad som står i versen efter:

“Herren har sagt: Detta folk kommer nära med sin mun och ärar mig med sina läppar, men håller sitt hjärta långt ifrån mig. Därför är deras vördnad för mig bara ett inlärt människobud.” (29:13)

Om man vill tillämpa 29:12 på Muhammad, då måste man göra detsamma med den här versen, d.v.s. Muhammad ärade Gud med sina läppar, men hans hjärta var långt ifrån Honom. Sammanfattningsvis: Jesaja 29:12 handlar om människor som bodde i Jerusalem på 700-talet f.Kr. och har ingenting att göra med en arabisk man som bodde i Mecka på 600-talet e.Kr.