“Minns när Mose sade till sitt folk: ‘Allah befaller er att offra en kviga.’ De sade: ‘Gör ni narr av oss?’ Han sade: ‘Allah förbjude att jag skulle vara så okunnig.’ De sade: ‘Åkalla er Herre att visa oss vilken.’ Han sade: ‘Han säger att hon är en kviga, varken för gammal eller för ung, utan mittemellan. Så gör vad ni är befallda.’ De sade: ‘Åkalla er Herre att visa oss vilken färg hon har.’ Han sade: ‘Han säger att hon är en gul kviga, ljus i färgen, tilltalande för åskådarna.’” (2:67-69)

Enligt Koranen sade Mose till Israels barn att offra ”en gul kviga, ljus i färgen, tilltalande för åskådarna”. Men detta stämmer inte med Bibeln:

“HERREN talade till Mose och Aron. Han sade: ‘Detta är en lagstadga som HERREN har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har någon defekt och som inte har burit något ok.’” (4 Mosebok 19:1-2)

För många kan det ses som irrelevant om kvigan var gul eller röd. Men skillnaden är viktigare än man tror eftersom den röda färgen representerar blodets försonande kraft (jmf. 3 Mosebok 17:11).

“Den man som är ren ska samla ihop askan efter (den röda) kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den ska förvaras åt Israels barns församling för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer.” (4 Mosebok 19:8)

Sura 2:67-69 visar på en viktig skillnad mellan Bibeln och Koranen. I Bibeln ges oftast en förklaring till varför Gud befaller vissa saker. Men det gör inte Koranen, vilket innebär att den är bristfällig. Den är inte komplett i sig själv utan är beroende av information från Bibeln. I Koranen står det inte varför kvigan skulle offras, medans Bibeln säger att den var ett syndoffer. Muhammad trodde inte på blodets försonande kraft när han skrev (genom sin skrivare Zayd bin Thabit) sura 2. Och det visar att han inte var utsänd av Bibelns Gud.