De flesta muslimer betraktar Muhammad som det perfekta exemplet att följa. Och förmodligen gör de flesta det av okunskap om vem den historiske Muhammad verkligen var. När man läser Ibn Ishaqs biografi The Life of Muhammad så upptäcker man att Muhammad var en tjuv. Även om han gav till fattiga, vilket han ska ha en eloge för, var han trots allt en tjuv. 

“Aposteln (Muhammad) hörde att Abu Sufyan b. Harb kom från Syrien med en stor karavan av qurayshfolk, innehållande deras pengar och varor … När aposteln hörde talas om Abu Sufyan som kom från Syrien, kallade han till sig muslimerna och sa: ‘Detta är qurayshfolkets karavan som innehåller deras egendom. Gå ut för att anfalla den, kanske Allah ger den som byte.’ Folket svarade på hans kallelse, vissa ivrigt, andra motvilligt eftersom de inte hade trott att aposteln skulle gå i krig.” (1)

En av anledningar till att folket (stammen Quraysh) i Mecka blev arga på Muhammad, som vid den tiden hade migrerat till Medina, var för att han plundrade deras karavaner. Han var därmed en tjuv. Vidare hittar man i samma biografi ett annat exempel på honom som tjuv. Efter att Muhammad intagit den judiska byn Khaybar år 628 gav han order att tortera byns ledare Kinana b. al-Rabi för att få tag på skatten.

“Kinana b. al-Rabi, som hade vårdnaden om B. al-Nadirs skatt, fördes till aposteln som frågade honom om den … Aposteln beordrade al-Zubayr b. al-’Awwam: ‘Tortera honom tills ni får ut det han har’, så han tände en eld med flinta och stål mot hans bröst tills han var nästan död. Sedan överlämnade aposteln honom till Muhammad b. Maslama och han högg av honom huvudet.” (2)

Att Muhammad torterade byns ledare för att få tag på skatten gör honom till en tjuv.